mittlivminaberattelser

Det var den 15 december 2009 jag och min familj hade just blivit utskrivna från barn kliniken. jag åkte hem snabbduschade och gjorde mig klar. Vi skulle till mammas demens hem och fira lilla julafton. Det började med sång och gitarr spelande mamma satt två stolar ifrån mig hon böjde sig framåt och kollade brevid mig. Var exakt som om hon kollade ifall jag hade med mig axel. Tankarna flög iväg i mitt huvud: Kollade hon just ifall jag hade med mig axel? hur i allsin dar kommer hon ihåg att jag har fött mitt barn? är hon fel diagnotiserad? har hon verkligen pannlobsdemens?

Men lillkillen var inte med efter den tuffa natten på barnkliniken. Jag visade mamma bilder på axel som hon tittade på och jag lovade mig själv att nästa gång ska jag ta med mig axel samtidigt som jag var jävligt rädd för att hon skulle få någon impuls och göra något som inte jag hann med. Min mamma var så långt gången i sin sjukdom att hon inte längre kunde kontrollera sin impulser. Och att bli puttad för att hon skulle förbi eller att hon skulle försöka ta upp honom gjorde mig jävligt rädd att jag valde att vänta tills axel skulle ha fått en stadigare nacke om nu mamma skulle ha fått ett impuls ryck.

Vi satte oss vid bordet och tog lite kort mamma hade klöst sänder sin haka och hade ett plåster. Vi åt smörgåstårta och vanlig tårta. Hela sjukdomen hade gått så långt att jag och anna turades om att mata henne. Att se sin mamma lida så mycket var så fruktansvärt ångest framkallande. Min mamma var full av liv när hon var frisk hon pratade med allt och alla och var en riktig social, givmild, omtänksam, förlåtande människa.


Men glad var hon inte längre hon var nedstämd och hon klöste sönder sig i ansiktet säkert av all frustration. vi satt där runt bordet och konverserade och pratade med mamma utan att få något svar tillbaka hon såg så tom och vilsen ut i ögonen och att se det var fruktansvärt. Tiden gick och vi bestämde att vi skulle komma tillbaka på julafton morgon. Jag ville så innerligt gärna ha henne hemma hos mig på julafton men rädslan för att hon skulle bli så orolig och bara springa ut hela tiden satte stopp på mina planer, jag hade inte möjlighet att springa efter henne hela tiden och att sätta henne i ett för henne främmande hem skulle bara göra henne orolig och hon skulle springa ut hela tiden. Att lyckas få med sig en vårdare hade nog varit helt omöjligt. Jag kramade min mamma hejdå och innan jag hade kommit till bilen så vände jag mig om och tittade tillbaka flera gånger. Samtidigt som tårarna brände i ögonen. Det sista jag ville var att min mamma skulle se hur dåligt jag egentligen mådde över att hon var sjuk hon skulle inte behöva tänka på de hon hade nog med att gå igenom.

Jag kom hem och sa till M att jag inte trodde mamma skulle leva så länge till.
Och jag hade rätt den 22 december 2009 fick min syster ett telefonsamtal samtidigt som hon stod och slog in mammas present. Mamma hade dött i en lungplodpropp. Jag ringde min syster tio min efter att hon hade fått telefonsamtalet.. Då fick jag veta att mamma hade gått bort. Där satt jag helt själv vid köksbordet M hade åkt till jobbet och axel var hos sin faster. Jag ringde M och han fixade någon annan som skulle kunna köra. Men där satt jag helt ensam vid köksbordet. Jag kände mig helt tom inga brännande tårar ingenting bara tom som om tiden hade stannat och fryst fast.

Idag kom min syster hit som mest har legat och sovit i soffan. Men det är bra att hon kan lägga tankarna på något annat när hon är här och slipper ligga sömnlös.

Jag är en ung mamma till en underbar liten pojke på snart ett år. Jag är även en ung anhörig till sjukdomen pannlobs demens. Min mamma fick den diagnosen 3 veckor innan julafton år 2008. Hon dog den 22 december år 2009 i en lung blodpropp. 3 veckor efter att hennes första barnbarn kom till världen.